Från idé till långfilm

"Så här brukar det inte gå till"

Mer om Tomten
Tomten på tyska
In english
Index

________________________________________

Historien bakom filmen
”Tomten är far till alla barnen”

Var kom titeln ifrån? Svar: Jag har absolut ingen aning. Plötsligt satt jag bara där och skrev det som titel på min kortnovell som handlade om julfirande i en styvfamilj. Fem år senare är det en filmtitel som väldigt många svenskar känner till. Det är en känsla det! Speciellt som det är en ovanlig och ”ny” titel. Jag menar det är inget i stil med ”Föräldrarna” eller ”Syskon” eller nåt annat vanligt. Sedan jag läste romanen ”Ormens väg på hälleberget” har jag varit förtjust i lite längre, talande titlar.

Men i ärlighetens namn var ”Tomten är far till alla barnen” väldigt länge ett arbetsnamn. Vi, dvs producenten Börje Hansson på Filmlance, regissören Kjell Sundvall och jag själv, var helt övertygade om att den skulle heta något annat som färdig film. Men det fick vänta, vi hade ett manus som skulle bearbetas och skrivas om, diskuteras och dissikeras. Tiden gick och ingen kom på någon annan eller bättre titel. Manuset skickades till Peter Possne på Sonet. De som kom att distribuera filmen. Han öppnade kuvertet med Börje Hansson i telefonluren. Börje skulle just till att säga att ”bry dig inte om titeln, vi ska komma på nåt annat”, när Peter Possne förekom honom och utbrast: ”men vilken härlig titel!” Och så var det lilla problemet ur världen. Jag är glad att filmen fick behålla originaltiteln - jag tycker den är fantasieggande och kul.

Jag skrev en första version av manuset. Endast någon med mycket god fantasi kan se att det är samma historia som sedan kom att filmas. Det är mycket som har förändrats. Några saker är dock kvar: Namnen på karaktärerna med ett undantag, Erika blev Marika. Deras inbördes förhållanden är kvar som de var från början. Bastuscenen hängde med hela vägen, så även Eriks lilla överraskning.

Jag skrev om och skrev om. Först vid den femte versionen kan man skönja ”Tomten” som den blev.

Det blev till slut den tolfte versionen som filmades. Men även där var det mycket som ändrades. Skådespelarna kom med egna idéer, Kjell Sundvall ändrade vissa saker osv. Sedan är det ganska många scener, speciellt med barnen, som spelades in men som klipptes bort. Det är en lång resa mellan idé och färdig film. Manus - manusversioner - producenten - scenografen - regissören - skådespelarna - ljudläggning - musik - klippning - färdig film - och det händer MYCKET på vägen.


”Så här brukar det inte gå till”

Det är mycket i hela den här historien som är ovanligt.  ”Så här brukar det inte gå till” har många sagt under resans gång. Och jag kunde bara säga ”jaså” eftersom jag inte hade något att jämföra med. Nu har jag dock börjat förstå HUR unikt det här var.

I början syftade nog alla på att det inte är så vanligt med fd telefonister (mm) i 40-årsåldern som får sina debutmanus filmade.
Jag hade väldigt stor tur. Hamnade bland seriösa yrkeskunninga människor som alla strävade åt samma håll. Nämligen att göra en jävligt rolig och bra film.

Det är otroligt att de faktiskt kunde se potential i den första versionen. Alla är inte kapabla att göra det, utan refuserar istället om det inte ser nästan färdigt ut. Så ej i detta fall. Det de flesta, kanske alla, föll för, var dialogen. För någon struktur i berättandet stod ej att finna.

Jag fick hjälp med det av producenten, regissören samt Eva Callenbo och Harald Hamrell. För att sedan få manuset tillbaka för att återinföra den ”Rolfnerska dialogen”. Gissa om jag var stolt och glad då! ”Så brukar det inte gå till” fick jag veta senare.

Hissa pestflagg - manusförfattaren kommer!

Jag önskar alla manusförfattare som vill, samma chans som jag fick. Nämligen att vara med under hela filminspelningen. Jag lärde mig antagligen mer under de sju veckorna än jag skulle göra på ett år i filmskola. Åtminstone rent praktiskt och sett med manusförfattarögon. Jag visste ingenting om hur en filminspelning går till när jag kom första inspelningsdagen. Absolut ingenting. Jag hade ingen kläm på vad en regissör EGENTLIGEN gör. Detta att jag fick vara med, kommer för all framtid att vara till hjälp i mitt fortsatta manusskrivande.

Vanligtvis vill varken regissör eller skådespelare ha författaren på plats. Regissören vill inte att någon ska lägga sig i hans jobb och skådespelarna kan känna sig hämmade. Men dag tre som var utomhus, hade jag fått lov att ”göra en Hitchcock” - det är jag som är damen på bussen - så min närvaro då var berättigad. Och där och då hade jag ju chansen att prata lite med de inblandade. Jag ställde frågor hela tiden, ville lära mig så mycket som möjligt. Chansen skulle kanske aldrig komma tillbaka.

Senare i studion vande sig alla vid min närvaro. Och själv hade jag ett imaginärt plåster över munnen, jag la mig verkligen inte i Kjells regi.
Jag blev väldigt smickrad när han ibland frågade vad jag tyckte eller om jag hade någon åsikt om någon scen eller så. Jag gav också skådespelarna - om de ville - en bakgrund till deras karaktärer. Det uppskattades faktiskt. Jag kände, att eftersom jag var så bekant med manuset och karaktärerna och deras krångliga relationer till varann, så kunde jag svara på alla frågor och ibland vara till viss hjälp. Jag hade trots allt levt med dem i fyra år.

Men nu går jag händelserna i förväg

När vi var vid tionde versionen ungefär, hade manuset för länge sedan (version fem) skickats till en del skådespelare, men det visste inte jag. Jag ombads skriva ner en ”önskelista” på vilka jag ville se i de olika rollerna. Inte så att de skulle ta nån hänsyn till det, men de ville kanske se att/om vi uppfattade karaktärerna ungefär på samma sätt. Och det gjorde vi verkligen! Det var nästan löjligt. Jag hade till 80% samma namn som de. Ytterligare en anledning till att jag är så nöjd med den färdiga filmen. Sedan hade rollbesättaren Martin Cronström en idé som jag inte ens vågat tänka. Nämligen att ha bröderna Dan och Anders Ekborg att spela bröderna Gunnar och Thomas. Lysande!

I detta skede kom en idé - riktigt varifrån är jag faktiskt inte säker på - men det handlade om att skriva in en ny karaktär i filmen. Nämligen en trulig tonårsdotter, som Alexandra Dahlström redan var påtänkt att göra. Det var förstås lite pyssel att få in henne, hon skulle ju inte bara in i de scener där hon säger något, utan lite överallt. Men det gick och Alexandra spelar den sanningsägande dottern till Eva, Jeanette.

Flexibilitet utan att sälja sin själ

Som manusförfattare måste man vara flexibel. Jag tror man får problem om man istadigt håller fast vid sitt manus och endast under motstånd ändrar något. I alla fall om man är så ny som jag.
Men vid ett tillfälle höll jag stenhårt fast vid min åsikt. Jag ändrade, men under tyst protest, det var enda gången jag tyckte att mina mentorer eller vad jag ska kalla dem (Börje och Kjell) hade fel. Lyckligtvis höll de med mig när de såg det omskrivna, så det var bara att ändra tillbaka. Tur att det finns ordbehandling.

Det gällde att de ville byta plats på bastuscenen och den scen där Sara avslöjar att hon är gravid. Vilket skulle inneburit att när Sara avslöjar sin graviditet, så skulle publiken inte vetat att Janne är steriliserad. Att det sedan skulle stå i annonser och alla möjliga artiklar visste jag ju inte då. Och min personliga åsikt är att det var fel att gå ut med det. Men det är historia nu.

Tur igen. Om de vidhållit att scenerna skulle byta plats, ja då hade de gjort det, men jag hade inte varit nöjd. Inte för att någon bryr sig om vad manusförfattaren tycker. Men vem vet förresten, det hade kanske funkat i omvänd ordning också.

Det blir dock betydligt lättare att samarbeta i framtiden när man vet att man kommer överens och kan diskutera sådana saker med öppet sinne. Att vara fastlåst leder ingenstans. Hela tiden hade jag i tankarna att vi alla ville samma sak. Göra en bra film. Tillsammans. Så att vara öppen för nya idéer är nog smart.

Billig inspelning - allt i studio. Nästan

”Tomten är far till alla barnen” utspelas till 90% på samma ställe, vilket gjorde att jag fick tid att prata med skådespelarna. Lära mig hur de arbetar, lära känna dem lite. Mycket roligt och intressant. Alla skådespelarna i ”Tomten” är ju fullblodsproffs. Och inte nog med det, de har humor och är lika roliga utanför, som i studion, så det kändes givande på alla möjliga vis. Att de verkligen gillade mitt manus t ex. Sånt gör en manusförfattare lycklig.

Jag hade en diskussion med Katarina Ewerlöf som spelar Sara, om Saras grundinställning till livet, hennes attityd och person. Katarina hade hittat ett litet armband av plast som hon hade på sig. Något som nåt av barnen skulle tillverkat på dagis förstås. Det var så perfekt. Sara i ett nötskal. Det var många sådana situationer. Jag skrev också till några scener speciellt för vissa av karaktärerna. Vi talade om det på dan och jag gick hem och skrev och hade med mig nästa morgon. Givetvis med Kjells samtycke.

”Så här brukar det inte gå till” sa folk igen. Och jag kunde återigen bara säga ”jaså”.

Så var det förhandsvisning och nerverna dallrade i salongen. Ingen visste ju vad Thomas Täng hade haft för sig i klipprummet. Ja utom Kjell förstås.

Var har ”man bandar inte Kalle Anka!” tagit vägen tänkte jag bedrövat. En av mina favoritrepliker. Vi diskuterade det och kom fram till att den skulle funka på alla över trettio. Den blev med i den färdiga filmen sen.
Slutscenen var det mycket snack om. Nästan alla ville att filmen skulle sluta som den gör nu i filmen. Men någon tyckte att Sara skulle få säga vad hon ville säga där på slutet när alla håller för öronen och kameran lämnar dem.
Men det fick hon inte... och det tycker jag var rätt. Där hade jag tur igen.

Relationer i ”Tomten är far till alla barnen”

Erik + Sara = Liselotte
Gunnar + Sara = Johanna
Åke + Sara = Elin
Evas barn = Rickard & Jeanette - pappa = död Roland
Eva + Janne = har varit gifta - inga gemensamma barn
(Rickard bor hos Janne och Sara för han kan inte tåla Evas nye man Gunnar)
Åke + Rita = Daniel & Patricia
Gunnar + Anne = har varit sambos
Thomas + Micka (Saras syster, ej med) = Camilla (19 år, ej med)
Thomas + Anne = sambos nu - inga gemensamma barn
Erik + Pauline = Benny
Gunnar + Eva = gifta - inga gemensamma barn
Janne + Rita = barndomsvänner/grannar
Gunnar + Thomas = bröder
Marika = granne till Erik och Pauline

2:a julen

Janne + Sara = Gustav
Erik + Kenneth = sambos
Thomas + Pauline = sambos
Marika + Jonas = ihop
Jeanette + Ahmed = ihop