Svenska komedier brukar för det mesta vara smått roliga. 1999 så regisserade Kjell Sundvall en av dom bästa svenska komedierna nånsin: Tomten är far till alla barnen.
En svensk julfilm med massor av humor så det bara stänker!

Filmen börjar med att Janne och hans sambo Sarah vaknar på julaftonsmorgonen tillsammans med alla barnen som bor i huset. Ingen av barnen är Jannes utan alla barnen är barn till Sarah och hennes tre tidigare killar: Åke, Gunnar och Eric. När Janne ska äta frukost så ser han helt plötsligt en massa julmat i kylskåpet, och får veta att Sarahs tidigare killar och deras nya fruar och vänner och bekanta ska komma och fira jul hemma hos dom.

Mot Jannes vilja, så kommer en efter en in i huset, och det börjar genast att snackas om barn och äktenskap och svaller.

Det ser ut som en helt vanlig och fin julafton för allihopa, barnen leker och öppnar sina julklappar, dom vuxna männen badar bastu och kvinnorna tar hand om maten och pratar med varandra.

När allihopa senare sitter och äter julbord så bestämmer sig Sarah för att berätta en hemlighet till Janne:
Hon är med barn!! Inget konstigt med tycker dom flesta, men för Janne så blir det ett riktigt mysterium. Janne råkar nämligen bära på en hemlighet som han inte har berättat för Sarah eller för någon annan tidigare, något som är svaret på varför han inte kan ha barn.

Och om Janne inte är pappa till barnet, vem är pappa då?
Har Sarah varit otrogen och legat med Åke, eller Gunnar, eller Eric, eller med någon annan? Kanske med tomten?

Filmen bjuder på många överaskningar och humor!! Skådespelarna lever verkligen in i sina roller plus att filmen fick en hel rad Guldbagge-nomineringar. Peter Haber (Beck-filmerna) passar perfekt i rollen som Janne, och i rollistan finns b.la. Dan Ekborg, Leif Andrée, Suzanne Reuter, Anders Ekborg m.fl.

En av dom bästa svenska julfilmer och komedifilmer som jag har sett, jag njöt utav den när jag såg den på bio, jag njuter än idag när den nu för tiden går på TV!!

Man älskar verkligen minut för minut, och jag känner att jag bara kan ge den högsta betyg: 5:a!
Om inte "Tzatsiki, morsan och polisen" hade gjorts och varit nominerad samtidigt på Filmgalan 2000, så hade nog den här filmen vunnit en del priser, för det var den värd!!

__________________________________________________________________________________________________________

Tomten är far till alla barnen
Regi: Kjell Sundvall
Manus: Monica Rolfner
Genre: Komedi / Svensk film /
Medverkande: Peter Haber, Katarina Ewerlöf, Alexandra Dahlström, Dan Ekborg, Anders Ekborg, Jessica Zandén, Leif Andrée, Nina Gunke, Carl Kjellgren, Kajsa Ernst, Helena af Sandeberg, Suzanne Reuter m.fl.
Produktionsår: 1999
DVD-premiär: 19 Oktober 2000

Betyg:

Julen är kanske årets mysigaste högtid. Den vita snön faller stillsamt mot marken, huset är fyllt av prydnader och levande ljus, och familjen samlas för att ha trevligt.

Men Saras julfest i "Tomten är far till alla barnen" blir inte särskilt trevlig även om det givetvis var tänkt så. Hon har nämligen bjudit in en skara gäster, däribland hennes tre ex och deras nya sällskap. Saras nuvarande man, Janne, är inte särskilt förtjust i idén. Men Saras barn ska ju få träffa sina riktiga pappor.

Det börjar bra. Gästerna hälsas välkomna och det småpratas och has trevligt. Fast innan festen är över kommer det hela förvandlas till en mardröm för så gott som alla inblandade.

Kjell Sundvall, som tidigare gjort bl a "Jägarna", har lyckats bra igen. Det är mycket stämningsfull film som är både rolig och tragisk på samma gång. Rollfigurerna lever i en värld där allt ska vara "normalt" och ordentligt, men egentligen är det bara så på ytan. Flera av dem döljer små hemligheter som lätt skulle förstöra den önskade idyllen. Och så bjuds det på typiska fördomar, självklart skvaller och en stor dos misstänksamhet.

Den imponerande skådespelarensemblen gör ett mycket bra jobb och får på så sätt den skruvade historien att färdas i precis rätt riktning på korrekt sätt. Bland annat är Katarina Ewerlöf härligt hurtig som Sara, och Peter Haber får sin karaktär Janne att framstå precis så förvirrad som han ska vara.

Det finns i stort sett inget negativt att säga om "Tomten är far till alla barnen". Den är kul, välspelad och mycket underhållande.

Videotips från RFSL i Sundsvall

Tomten är far till alla barnen
av Kjell Sundvall, med Peter Haber, Katarina Ewerlöf, Dan Ekborg m.fl.
Recenserad av Anders Tomtlund (2000-12-18)

Sara (spelad av Katarina Ewerlöf) har fått en briljant idé: Hon har bjudit hem alla sina tidigare män (fyra stycken) till sig för att de och barnen ska få fira en stämningsfull jul tillsammans. Hennes nye man Janne (Peter Haber) inser från början att det är en vansinnig idé, men lyckas inte övertala Sara om att ställa in julfirandet. Under julmiddagen överraskar Sara med att säga att hon väntar barn, men Janne har starka skäl att tvivla på att det är han som är far till barnet. Detta är upptakten till "Tomten är far till alla barnen" och vad som följer är en farsartad komedi om en julafton som blir minst sagt misslyckad.

Svenska komedier brukar brista på åtminstone tre punkter: 1. De är alldeles för långsamma, 2. De är så skrikiga och högljudda att man får stänga av ljudet och 3. De är inte roliga. Men i den här filmen är tempot högt redan från början och regissören Kjell Sundvall har gasen i botten ända till slutet. Men trots det höga tempot blir det aldrig alltför högljutt; hysterin ligger på precis rätt nivå. Dessutom har filmen ett underbart och intelligent manus av Monica Rolfner. En stor del av humorn i filmen bygger på igenkänningskomik och det finns gott om ögonblick att känna igen sig i.

Bland personerna i filmen utmärker sig särskilt Gunnar (Dan Ekborg) som är så härligt otrevlig med en rinnande prilla under läppen. Peter Haber är som vanligt bra och Katarina Ewerlöf gör en av sina bästa insatser hittills.

Det skulle inte förvåna mig om den här filmen om några år hör till den juliga tv-traditionen på samma sätt som Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson. Och ja, det finns en liten koppling till gayvärlden i filmen, men jag tänker inte avslöja den här...

Tomten är far till alla barnen

Av Antonia Nivaro i nättidningen Labyrint 1999-12-06

Den som har sett regissören Kjell Sundvalls "Vi hade i alla fall tur med vädret" kommer att känna igen sig, för "Tomten" är en film i samma anda. En relationskomedi med mycket skickliga och väletablerade skådespelare: Peter Haber, Katharina Ewerlöf, Jessica Zandén, Dan Ekborg, Anders Ekborg, Alexandra Dahlström m.fl. Filmen handlar om ett julfirande där Sara (Katarina Ewerlöf) bjudit in sina tre tidigare män, deras fruar och barn, för att fira julafton med henne och hennes nya man Janne (Peter Haber). De flesta kan nog känna igen sig i problematiken kring hur och var man ska fira jul, även om tonläget här skruvats upp en aning, vilket är bra. I många filmer på sista tiden har jag upplevt att den första halvan varit lovande och bra, medan den andra halvan tagit ner mig på jorden igen - här är det lite tvärtom. "Tomten" börjar trevande och det tar en ganska god stund innan den kommer igång ordentligt, innan småleendet förbytts i skratt. Den sista halvtimman är rejält rolig, men då har man som sagt fått vänta ett tag på att det hela ska komma igång.

Manusförfattaren Monica Rolfner har lyckats göra dialogen rapp och kvick, och det är bitvis väldigt skojigt - men tyvärr inte hela tiden. Av någon anledning började jag att tänka på 80-talssuccén "Fawlty Towers", hur hade de gjort för att transportsträckan inte skulle bli poänglös? Ett svar är väl kanske att där pågick det ständigt tre eller t.o.m. fyra parallella handlingar eller sidohandlingar samtidigt, som på slutet vävdes samman i en häftig klimax. Det kanske är orättvist att göra just den jämförelsen, men samtidigt finns det väl ingen anledning att sikta lägre än till just toppen?
Betyg 6/10

Från Sprays hemsida 1999-11-12 14:50

Julen - en tid av frid och försoning? Mm, visst, möjligen i Disneyfilmerna. Med komedin "Tomten är far till alla barnen" har regissören Kjell Sundvall skildrat en mer typisk svensk jul med stress, prestationsångest, besvikelse och splittrade familjer.

Sara är en fyrabarnsmamma som vill att julen ska vara perfekt och att barnen ska få fira med båda föräldrarna. Att det kompliceras av att barnen har olika fäder, och fäderna nya fruar och barn, bryr hon sig inte om. Inte heller protesterna från Saras nye man, Janne, spelar någon roll; här ska bli familjejul, granen ska stå grön och grann och alla ögon ska tindra. Det går naturligtvis åt skogen.
- När jag fick manuset i min hand tänkte jag "hur svart är det här egentligen? Och hur kul är det?" berättar regissören Kjell Sundvall.
- Men samtidigt gillar jag ju komedier där man inte slänger tårtor på varandra, utan som säger något om oss själva. Jag är själv styvpappa, och det är kul att göra något som både jag och andra kan känna igen sig i.

Kalle dyrkas
För visst är det lätt att känna igen sig. Det här är en julafton där sanningar sägs i takt med att flaskorna töms, där Kalle Anka dyrkas av de vuxna medan barnen är likgiltiga, där den enes ex ska komma överens med den andres ex-ex och där mamma Sara mitt i alltihopa springer benen av sig för att alla ska ha det RIKTIGT TREVLIGT! Sara spelas av Katarina Ewerlöf, som ser alla klassiska familjemönster rasa ner på sin stackars rollfigur:
- Sara har ju inte så mycket egen identitet, hon är Modern, helt enkelt. På julafton ska hon vara allt som hon kanske inte är under resten av året. Det blir liksom
hennes diplomafton.

För manus svarar debutanten Monica Rolfner. Hon publicerade det först som en kortnovell, skrev om och skickade det till TV 4. Efter att manuset gjort succé hos kanalen sammanfördes Monica med Kjell Sundvall. Efter långa diskussioner blev det en film, och en film med flera av Sveriges tyngsta skådespelare: Peter Haber,
Jessica Zandén, Dan och Anders Ekborg, Suzanne Reuter och Alexandra Dahlström var bara några av dem som nappade på Monica Rolfners minst sagt skruvade manus.
- Jag hade en åsikt som jag ville få fram och var tvungen att bestämma mig - ska jag skriva en insändare eller ett filmmanus, säger Monica Rolfner, som dock vill låta
biobesökarna själva räkna ut vilken åsikt det handlar om.
- Men det är en samtidshistoria, tycker jag. Och sedan får man göra som man vill, tänka till eller garva.

Lätt skaffa barn...
Filmens viktigaste tema är kärnfamiljen kontra skilsmässofamiljen; vad är bäst för barnen, hur hanterar vi dem efter en skilsmässa, vad är det egentligen som är viktigast?
- Det är lätt att bli förälskad och skaffa barn, men sedan ska man upprätthålla en relation till dem, och det är svårare. Det är första gången jag sett ett manus som tar upp den sortens frågeställningar, säger Jessica Zandén som spelar Rita, maka till ett av de oräkneliga exen. Och flera av skådespelarna har haft erfarenheter som skulle kunna vara hämtade ur filmen:
- Jag blev utslängd fyra jular av min styvfar, säger Dan Ekborg.
- De flesta barn och ungdomar tycker nog att det är lite jobbigt på julen när man ska vara glad och älska alla, säger Alexandra Dahlström.

Erik Helmerson (Avisa)

Den sjalu sjukologens sjul

Av Arild Abrahamsen

Det sosiologiske sodomaet Sverige er interessant i seg selv, men av plasshensyn skal jeg la landet ligge.

Det rekker å konstatere med den bekymra naboens vantro at svensker ikke er helt friske hvis de ikke har noe å klage på. Alt er fælt i Sverige. Julaften er for eksempel et alkoholisert sexhelvete som ingen burde utsettes for, men det gjør man likevel i komedien «Tomten är far till alla barnen».

Filmen behandler med robust farsehumor det fenomenet at julen i skilsmisse-sivilisasjonene er et slags partnerbytte-fenomen, der menn og kvinner for barnas og anledningens skyld tilbringer familiefesten ved siden av det følsomme folk med kuldegysninger omtaler som «ekser» uten h.

Peter Haber spiller en 47 år gammel psykolog. Han samborer med ei dame som har fire unger med fire forskjellige menn. Julaften inviteres alle fire, med de nåværende damene sine. For psykologen blir julaften en slags sjalusiutskeielse. Ikke før har han betrodd sladresmella Ettellerannet at han har sterilisert seg, før hans elskede erklærer at hun er gravid. Helan går, og hvem er far til barnet? Før du får sagt fadderullanrei har familielykken fornedret seg dit hen at den fortvila husfaren rundjuler nissen, en begivenhet som er språklig morsommere i Norge enn i Sverige. Men likevel.

Monica Rolfners manuskript paraderer alle de politisk korrekte fordommer som fins i Skandinavia, og det kunne for så vidt tjene som konversasjons-rettledning for nittitallet. Men i tillegg forteller dama litt om det tabuiserte begrepet sjalusi, som av praktiske grunner blir sett på som sinnslidelse i Vesten, på tross av at det er en både biologisk og psykologisk nødvendig livsfunksjon.

Det som likevel gjør at «Utro med nissen?» blir noe mer enn en litt støyende påminnelse om
grinerlandet Sverige, er en skuespillerstab som bare er ubegripelig, nesten uforståelig god. I et mylder av fjes får hver eneste festdeltaker sitt presise tryne. Dette må være den best spilte filmen jeg har sett i år, og Kjell Sundvalls nesten usynlige silke-regi gir dertil hver enkelt akkurat den plassen hver enkelt skal ha i handlingen.

I USA heter det «make shit shine». Det gjøres her. Jeg bøyer meg i snøen, og beklager likevel at det skulle være nødvendig å drite ut julen.

Tomten är far till alla barnen

Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Peter Haber, Katarina Ewerlöf, Leif Andrée, Jessica Zandén, Dan Ekborg, Nina Gunke, Anders
Ekborg, Lena B Eriksson, Carl Kjellgren, Alexandra Dahlström m fl


Inte tillräckligt bisarrt

Julafton: familjegemenskap, frid och glädje, klappar och mat. Tindra med ögonen ungjävlar, tomten kommer snart. Nej, sannerligen om den julafton Kjell Sundvall ställer till med i Tomten är far till alla barnen är särskilt komisk. Det kunde ha blivit en svart komedi, en satir med skruv, en genomskådande moralitet över oseder av i dag, eller åtminstone en ironisk skröna om den heliga familjens upplösning. Så blev det nu inte.
Sara vill fira julafton tillsammans med sina tre tidigare män och deras nya familjer. Allt för barnens skull och för att Janne, Saras fjärde man, skall slippa skjutsa barnen mellan de riktiga papporna julafton lång. Janne tycker hela företaget är förfärligt, men vad hjälper det.
Alla är sååå glada över att se varandra och stolta över att de är frigjorda nog att kunna umgås som en enda stor familj. Huset är pyntat till taknocken, julklapparna, maten och snapsen väntar, men först bastun och där börjar bekymren. De äkta före detta männen diskuterar Saras sexvanor och det medelålders småfeta killsnacket når lågvattenmärken. Janne blir svartsjuk och sur. När Sara i välkomsttalet glädjestrålande berättar att hon är med barn nalkas katastrofen.
Alltså: ju fullare och dästare desto grälsjukare, svartsjukare, skvallrigare och olyckligare blir än den ena än den andra – allt enligt gängse modell för svenskt uppförande under kräftskivor och firmafester och nu alltså även under den mest neurosskapande högtiden: julen.
 

Kjell Sundvall är en mycket driven regissör. Det är tempo i filmen och spelet är gott. Skådespelarna gör verkligen det mesta av sina roller som lever på det igenkännbara och på en medvetet överdriven typifiering. Sundvall är emellertid rädd om framtidens julefrid och filmen slutar i glädje och gamman. De vuxna tar sitt förnuft till fånga. Glömda är alla misshälligheter och fördomar
mot invandrare och långväga adoptioner. Barnen får äntligen och i alla bemärkelser sina rättmätiga platser runt julbordet. Tomten är far till alla barnen blir så en riktigt tidstrendig moralitet.
Vad är det då som fallerar? Manus av debutanten Monica Rolfner? Någonstans mellan Rolfner och Sundvall spårar historien ut. Det är sällan roligt med äktenskapsgräl, fylleprat och knullsnack, med skvallriga kvinnor och föräldrar som inte märker hur illa de behandlar sina barn. Det är svårt att hålla upp en förstorande skrattspegel framför våra fördomar utan att ta till för grovt. Filmen blir aldrig bisarr nog, inte svartrolig tillräckligt. Skratten fastnar ej ens i halsen, de kommer inte dit.

Monika Tunbäck-Hanson
Publicerad i GP 1999-11-26

Upsala Nya Tidning 26/11

Som det bästa brittiska


Royal
Tomten är far till alla barnen

Årets mest upphaussade och omhuldade helg står för dörren. En av de svenska plastfamiljerna ska just kasta sig in i den stora prövningen: hur lösa alla måsten och vara tillsammans när alla barnen har minst en extra förälder?
Stormamman Sara (Katarina Ewerlöf) ordnar det genom att bjuda hem sina tre ex-män med nya familjer på julaftonen. Undermiddagen ska hon dessutom presentera sin stora "julklapp" till sin senaste man Janne (Peter Haber): hon är nämligen gravid. Det är bara det att han låtit sterilisera sig för två år sedan eftersom han inte alls vill ha barn, fullt nöjd med alla som Sara redan har...

Svensk svart komedi
Kjell Sundvall kopplar ett mycket roligt grepp på samtiden i Tomten är far till alla barnen. Med hjälp av debuterande manusförfattarinnan Monica Rolfner lyckas han göra en svensk svart komedi som i halsbrytande komik och överraskande vändningar kan mäta sig med det bästa utländska. Ingmar Bergman möter Woody Allen, Norén light, en modern Fanny & Alexander, som några av Stephen Frears filmer efter Roddy Doyles manus. Det går att hitta många beröringspunkter, dock just inga med Sundvalls två senaste filmer
Jägarna och Sista kontraktet.

Undviker blindskären
Visst finns det här och var insmugna schabloner och rutiner. Men skådespelarna har för det mesta undvikit blindskären och gör genomgående ett mycket bra jobb.
Humor och säker blick för människors tillkortakommanden har Kjell Sundvall visat prov på tidigare, inte minst i Vi hade i alla fall tur med vädret, och här blommar det ut för fullt. Det är träffsäkert inprickat, skruvat och förstorat och en hel del skratt fastnar någonstans i halsen. För den här komedin väjer inte för det sorgsna eller svåra. Däremot ger filmen tröst inför julneuroserna: så här knepigt har man i alla fall inte, väl. Hade han dessutom gjort en film inför nyårs-centennie-millennie-firandet också så.

Regi: Kjell Sundvall
Manus: Monica Rolfner
Foto: John Christian Rosenlund
I rollerna: Katarina Ewerlöf, Peter Haber, Leif Andrée, Jessica Zandén, Dan Ekborg, Nina Gunke, Anders & Dan Ekborg, Lena B Eriksson, Inga Ålemius, Carl Kjellgren, Helena af Sandeberg, Stina Rautelin, Suzanne Reuter, m fl.

Av: Björn Stenberg

Tomten är far till alla barnen
Regi: Kjell Sundvall
Publicerad i Arbetet 1999-11-26

Av Sven E Olsson


Bomsalva med lösplugg

Hårt svärtad och pladdrigt gapig komedi

Det är ljusgirlanger i fruktträden, upptänt i och kring den pampiga villan – och Bjällerklang på ljudbandet.
Redan under förtexterna förstår vi, att det ska firas jul. Men också det, att helgstämningen kanske blir en smula avvikande; det är spermie- och inte stjärnfall på himlapällen.
Monica Rolfner har skrivit, och Kjell Sundvall har regisserat den här komedien som jag redan har hört något tiotal personer omnämna som "skruvad". Med tanke på innehåll och utformning föreslår jag i stället "felgängad".

Ny jultradition
Utgångspunkten är en familj som så många andra i dagens Sverige. Sara (Katarina Ewerlöf) lever tillsammans med Janne (Peter Haber) och ett antal barn från tidigare förhållanden. Mot Jannes vilja har hon till julafton inbjudit sina tre ex-män, deras nuvarande kvinnor och barn. Hon vill skapa samhörighet och en ny jultradition – men också ha publik till den glädjande nyhet om tillökning hon under middagen ska förmedla till Janne. Men ingen av dem tycks ha berättat hela sanningen för den andre. Det har å andra sidan inte heller alla de andra gjort, och medan spriten går in och ovettet ut, hinner en rad obehagligheter inträffa.

Pladdrigt gapig
Jag är nog inte tillräckligt fanatisk julhatare för att riktigt uppskratta denna hårt svärtade komedi. Den är pladdrigt gapig utan att säga något. Den erbjuder egentligen bara en enda överraskning till det ganska enahanda hotet mot julefriden. Och varken manus eller regin har mäktat göra intressanta och levande karaktärer av det alltför stora typgalleriet; flera gånger tillgrips nödlösningen att en av de inblandade förklarar relationer och situationer för de andra och för oss. "Jägarna" var förvisso en skarp thriller, men Kjell Sundvalls attack mot svenskt julfirande är en bomsalva – med lösplugg i stället för vassa poänger.
 

F I L M P R E M I Ä R
recension från nätet


Tomten är far till alla barnen

Regissör: Kjell Sundvall
Medverkande: Peter Haber, Katarina Ewerlöf, Leif Andrée,
Alexandra Dahlström, Anders Ekborg, Dan Ekborg, Jessica
Zandén
Längd: 95 minuter
Åldersgräns: Tillåten från 11 år
Produktionsår: 1999
Produktionsland: Sverige


Janne och Sara tycks vara det perfekta paret. Då de bor tillsammans med hennes barn från 3 olika äktenskap bjuder hon på julafton hem sina före detta män och deras respektive
för att barnen ska få en traditionell jul. Men när gästerna har anlänt och satt sig till bords passar Sara på att berätta att hon är gravid, vilket Janne i sin tur har svårt att få ihop eftersom han för två år sedan lät sig steriliseras.

Kanske är det mig det är fel på, men jag kan inte låta bli att flina åt vuxna människor som beter sig som småungar, eller hycklande föräldrar som är elaka mot sina barn. Svart komedi
är liksom bäst när den är som mest neurotisk. Fastän man kan känna Lars Noréns närvaro sitta i kulisserna och käka Prozac, är »Tomten är far till alla barnen« ingen djuplodande komposition. Den har ett mycket kortfattad och flärdlöst budskap och endast den bitvis svidande dialogen och de hysteriska karaktärerna är tecken på ett typiskt relationsdrama.
Vi har alla varit där, på den genomsnittssvenska normalneuropatiska julaftonmiddagen, och vi kan alla känna igen en gammal faster eller en systers pojkvän bland karaktärerna; den dryga och desillusionerade kapitalistskiten, den illvilliga intrigmakerska eller den motbjudande myskillen. Vi har sett det förut, filmen visar bara, med en aning övertydlighet, vad som händer när man placerar alla dessa karaktärerna tillsammans för att försöka ha trevligt.

Man måste konstatera att det inte är endast regissören Kjell Sundvall förtjänst att den här filmen kommer att bli mycket populär. »Tomten är far till alla barnen« är uppbyggt som en pjäs; den utspelas i några få rum och handling och framför allt dialog, med sitt rasande flyt, är tongivande. Så det är Monica Rolfner som skrivit det lysande och bitska manuset samt den kompetenta ensemblen av Sveriges skådespelarelit man har att tacka. Det är en mycket rolig föreställning som framför allt sätter fingret på en tämligen tidsenlig syn på den blaserade medelåldern.

Det bara blir hemskare och mer tragiskt ju längre fram i filmen man kommer och när man tror att det inte kan bli värre, då har den bara hunnit halvvägs.


Av Sebastian Borges