Svar på frågan:

Vad anser du, i egenskap av lektör, vara det viktigaste i ett manus?

Ett bra romanmanus... Det är nästan lättare att säga vad det inte bör innehålla. Men jag kan säga att om jag vill läsa vidare, om jag bryr mig om huvudpersonerna och vad som händer med dem – så är det ett mycket gott betyg.

Det finns många sätt att alienera läsaren. Ett är att vara pekpinnig. Berätta vad läsaren ska tycka, lägga egna värderingar mitt i texten. Big NO NO. Personer i boken får vara dömande, men inte författaren. Ingen vill få intryckt i ansiktet vad de ska tycka. Läsaren vill bilda sig en uppfattning själv. Vilket är möjligt om författaren gestaltar istället för att berätta ”hur det är”.

Det är också viktigt att man kan sitt ämne. Läste en roman där det inte var fallet. Författaren hade ingen aning om hur det är att vara vuxen och tänka vuxet. Hon skriver om en 4-barnsmamma, och hon är så omogen i sitt tanke- och känsloliv att jag förstår att författaren inte har en aning. Bara tänk att kvinnan i boken blir förföljd av elaka gangsters just när hon kommer ut från ett museum. Hennes första tanke är då inte att springa så fort benen bär, utan henne första tanke är: Åh, nej, måste jag tillbaka in i det där tråkiga museet igen. Skit också. (Ungefär som en skoltrött tonåring skulle resonera gissar jag). Det blir naturligtvis väldigt komiskt, men eftersom det inte är avsikten så blir det bara pinsamt. Är man 15 ska man nog inte ge sig på huvudpersoner som är mycket äldre och tänker på ett annat sätt.

Det är viktigt att man kan förstå huvudpersonens agerande. Man behöver inte älska huvudpersonen men det är bra om man förstår honom/henne. Gör man inte det lägger man som läsare ofta ifrån sig boken och tar inte upp den igen. Jag läste om en besserwisserkvinna av stora mått. Hon hade alltid rätt, rynkade på näsan åt det mesta och var helt enkelt bäst på allt. Jag orkade inte läsa färdigt. Kunde inte känna igen mig alls. Jag avskydde människan och ville verkligen att det skulle gå åt helvete för henne. Men eftersom författaren inte förstod det, lät hon henne vinna och ha rätt på slutet (kollade det innan jag slängde boken). Helt avskyvärt. Det är bra om personerna i boken har fel och brister precis som alla andra. Då känner läsaren igen sig och det är bra. Speciellt om man skriver humoristiskt. Det är igenkännandet vi skrattar åt.

Historien ska helst vara engagerande. Det ena ska leda till det andra och jag som läsare vänder spänt blad. Jag vill veta vad som ska hända med dessa personer som jag förstår och bryr mig om. Hur ska det gå? För mig är miljöbeskrivningar totalt oviktiga, men många – särskilt förläggare och folk i novelltävlingsjuryer – tycker det är det finaste som finns. Förläggare går igång på vackra miljöskildringar. Det räcker dock inte bara med det. Numera vill de också ha ”något som vi inte läst förut” och det är inte det lättaste. Man bör verkligen sträva efter att ha en egen ton och ett eget berättarsätt. Alla lektörer och redaktörer blir jätteglada när de hittar någon med en egen ”röst” en egen stil. Det är alltid bra.

För mig måste det hända saker. Inte alls av världsförändrande vikt, det räcker med en mjölkpall (Lars Molin), huvudsaken är att personerna i romanen BRYR SIG. För gör de inte det gör inte jag det heller. Det måste vara lite liv eller död, den mest triviala fråga måste vara på allvar. Men att det är på allvar betyder inte att man ska lägga språket på bibel- och dålig poesinivå. Det är MYCKET vanligt att nybörjare gör det. Om du har läst mina skrivtips förstår du vad jag menar med det. ”Mina ögon fylldes med tårar, de rann nedför kinden…” Vedervärdigt och hör bara hemma i riktigt dåliga romaner. Precis som klichéer. Varför? Därför att det är skrivet så många gånger tidigare och en bra författare hittar egna uttryck.

Många unga ”författares” texter gränsar till pekoral. De tar livet av sig, skär sig, slutar äta, är olyckliga med en aldrig sinande fart. Det är naturligtvis tragiskt, men deras texter är inte sällan skrattretande. Just därför att de tar i för mycket. För att de tar sig själva på för stort allvar och för att deras texter är totalt humorbefriade. Där finns ingen distans till eländet. Då blir det pekoral. Ska man skriva om det outhärdliga är det bästa att använda ett vardagligt språk.

Jag lägger sällan aspekter på vad det handlar om, utan ser till det rent litterära. Och det gör de flesta lektörer/redaktörer. Annars bör man faktiskt byta jobb. Hörde om en kvinna som satt i en jury. Hon kunde inte acceptera den vinnande novellen med motivationen att huvudpersonen dödade en katt. Så känslig får man inte vara. Man måste kunna bedöma texter utifrån andra aspekter än egna känslor inför vissa saker. Det är helt enkelt oprofessionellt att inte kunna det.

BERÄTTA, det är det de flesta har problem med. Det vanligaste misstaget är att man inte har en historia att berätta samt att man inte har klart för sig vad det är man vill säga.

En del tycker också om att briljera med språk och kunskaper. Det är inte att rekommendera. Läste en roman som aldrig kommer att bli utgiven, där författaren själv framstod som en outhärdlig besserwisser eftersom han briljerade. Det ger ett kallt intryck, ett intryck av att författaren föraktar läsaren och det säger ju sig självt att det inte fungerar. Underskatta ALDRIG läsaren.

Avslutningsvis kan jag säga att den absolut bästa grunden för att bli författare är att man VILL SÄGA NÅGOT. Tänk dig att du vill skriva en insändare om något du upprörs över. Det kan vara precis vad som helst. Men istället för att skriva insändaren skapar du personer och miljöer, du låter någon annan säga det du vill ha fram. De kan gärna säga det rakt motsatta, så får du fram ditt budskap ännu tydligare – utan att skriva någon på näsan om hur det är. Det ska personerna i romanen tala om. Inte du som författare.

En bra berättelse slår alltid ett vackert språk. Se bara på Jan Guillou och Liza Marklund. De skriver journalistprosa, men de vet att berätta en historia. Björn Ranelid som gnällde över att de säljer mycket mer än han trots att han skriver bättre, har inte förstått det. Den vanlige läsaren vill bli underhållen, inte analysera språket. Kan man kombinera ett bra och eget språk med en spännande och engagerande historia som känns ny och inte skriven massor med gånger tidigare – ja då är chansen stor blir man utgiven.