Om mig

1958: Föddes i Stockholm en mulen (har kollat!) novemberlördag och sen vet jag inte mycket om min tillvaro förrän jag till midsommar 1959 hamnade hos mina föräldrar som hade adopterat mig. Det var aldrig någon hemlighet, det har jag alltid vetat.

1965-1973: Gick i Vällingbyskolan från första klass till nian. I samma klass hela tiden. Det gick väl ganska bra. Jag var absolut inte mobbad, hade faktiskt inga större problem, jag gillade skolan. Hade jag pluggat och hängt med lite mer hade jag kanske fått bättre betyg också. En lärare sa att jag hade ett så bra språköra, och efter det var det lögn i helvete att komma hem med dåliga betyg i språk, för det bevisade ju att jag inte ansträngde mig! Gjorde det inte alls, för jag håller inte med läraren. Det är verkligen inget särskilt med något språköra här, utom att jag är bra på att höra brytningar och dialekter. Stava har jag dock alltid varit bra på. Jag kan stava alla ord medan jag pratar. Vad man nu ska med en sådan "talang" till...

1967: Jag var redan då intresserad av att skriva, tyckte det var jättekul. Fick en liten novell publicerad i Starlet, visade för pappa, som var redaktör på Tidens förlag. Han blev stolt. Jag också. Insåg hur kul jag tyckte det var att se min text i tryck. Det skulle gå många år innan det hände igen... Förutom på insändarsidor och slikt.

1968-1972: Då var jag stalltjej. Hade inte Carina, som var gravt hästintresserad då (och nu) bestämt sig för att hon skulle bli kompis med den tjej i klassen som hade längst hår, vilket jag råkade ha, kan jag slå vad om att jag aldrig hade börjat gå i något stall! Hästarna stod väl där de stod, men vi tjejer..! Vilken hierarki det var alltså! Om någon samhällsvetare eller annan med intresse av flickors utveckling skulle vilja studera den på nära håll, kan jag bara säga: Besök ett stall. Rida var jag aldrig särskilt bra på, men jag klarade mig utan bestående skador i alla fall. Vad jag lärde mig sorteras bättre in under social kompetens.

1973 och 1974: Åkte till England, eller egentligen till Colwyn Bay i Wales, på språkresa. Alla kompisar var på ridläger, men jag skulle ut i världen, jag skulle lära mig engelska, det bestämde mina föräldrar. Nu är jag vansinnigt tacksam för det. Då? Not so much. Jag trivdes genast och åkte tillbaka, fast till Falmouth i Cornwall, året därpå. Med kompis denna gång. Det var ytterst lärorikt båda gångerna. Inte bara för språket kan jag ju berätta. Jag upptäckte något, nämligen publiv! På den här tiden kunde 14-åriga flickor gå på puben, dricka och röka och spela vuxna hur lätt som helst. Jag inhämtade också tidigare aldrig hörda åsikter, från brittiska krigsveteraner, som tyckte jag var en liten fis eftersom mitt land hade fegat ur fullständigt under kriget. Jag fattade ingenting. Vi som var så bra. Neutrala och underbara. Man lär sig saker när man reser och träffar människor.

1974-1977: Genomled gymnasiet i Blackeberg. Humanistisk linje, 3-årig. Jag vantrivdes, hade noll motivering för studier. Det fanns annat som var roligare. Vad minns jag knappt, men en hette Kenta. De här åren jobbade jag också helger, och vissa eftermiddagar, på Tempo i Vällingby, mitt första riktiga jobb. 7,38 i timmen var lönen och en liter mjölk kostade 1,34. Om någon undrade. Det var en kul arbetsplats med många ungdomar, vi brukade festa ihop på helgerna efter jobbet.

1975: Jag och tre kompisar tågluffade i Europa. Jag kan knappt tro att vi fick det, 16 år gamla, men det fick vi och det gick alldeles utmärkt. Utom när vi blev strandsatta i Seaford på engelska sydkusten, utan ett enda öre, i tre dagar. Men så här efteråt är det givetvis också en erfarenhet. På den tiden tog det alltså tre dagar att få in pengar från ett konto i Sverige, så vi kunde hämta ut i England. Därav fick vi sova utomhus. Klantigt att lägga sig på stranden bara, på en plats där skillnaden mellan ebb och flod är typ 50 meter. Tur att vi kände vågorna mot tårna och inte bara drunknade! Lite geografikunskaper kom ju på köpet också.

1977: Pubar fanns i Sverige också, i Vällingby till och med. Den hette Big Boss och där hade man en darttavla. Alla killar spelade enspänns killer och gick inte att kommunicera med mer än två minuter i stöten, tills det var deras tur vid tavlan igen. If you can't beat them, join them, sa jag, som ju hade varit i England. Sagt och gjort och jag träffade förvånansvärt rätt, förvånansvärt fort. Tror inte det tog mer än ett par veckor så fick jag frågan om att vara med i ett lag. Här skulle jag kunna skriva: 21 år senare...

1978-1998: Dart. Jobb på Stockholms-Tidningen, reklambyrån Mc-Cann och Comvik. Mer dart. Nu i en innerstadsklubb, Mocambo, till vilken jag blev värvad av lagledaren Lollo en kväll på Södra Stopet efter att ha slagit ut en landslagstjej. Klubben bytte namn till No Name, jag började träna järnet - varenda dag stod jag och nötte. Antingen hemma eller på Tennstopet eller Kvarnen. 1981 vann jag SM i damsingel och 1987-1989 spelade jag i landslagsskjortan. 1992 startades medlemstidningen Dart News där jag blev redaktör. Den tog upp alltmer tid och den var roligare att syssla med än dart. Så istället för att spela dart, började jag skriva om dart. Och dartspelare. Men det var även där jag publicerade Tomten är far till alla barnen, som kortnovell, julen 1996.

1984: Letade reda på mina biologiska syskon och föräldrar. Det kändes som en naturlig sak att göra. Mer konstigt för de syskon som inte kände till min existens då, skulle man kunna tänka sig. Även om jag var extremt intresserad av att kolla likheter. Nu är vi (nästan) alla, kompisar på Facebook!

1992-1997: Först jobbade jag på Lidingöpolisen. Jag trivdes från första dagen, det var lite överraskande faktiskt. Jag hade kanske tänkt att det här med chefer skulle bli ett större problem där än på andra håll. Jag har inte så mycket till övers för auktoriteter nämligen. Ingen kan bara få respekt för en titel. De måste bevisa sig först. Men inom polisen var detta det minsta problemet. Det största var alla omorganisationer - ideligen. Vilket förde med sig att jag fick byta arbetsplats. Först till Östermalm, sen till Norrmalm. Och sen hej då till 489 civilanställda. Sparken för att uttrycka det tydligt. Jag tänkte: Nu jävlar! Med nio månadslöner tänkte i alla fall inte jag söka jobb i brådrasket, nej! Jag skulle satsa på skrivandet på heltid. Vilket jag gjorde och i oktober 1997 skickade jag in manuset till Tomten är far till alla barnen, till TV4, and the rest is lite history.

2000-2010. Vid sidan om manusskrivandet har jag jobbat som lektör och kursledare, föredragshållare och dramaturg. Jag har själv gått många kurser i manusskrivande, seminarier, workshops, varit på föredrag av otaliga Hollywoodgurusar. Aldrig fel att lära mer, alltid kul att träffa branschkollegor.

2011: Väntar med spänning på vad som ska hända med ett manus jag har skrivit färdigt för SF! Ser fram emot att börja utveckla nya manus med nya samarbetspartners.