Manustips för nybörjaren

Hur skriver man?

 

  • Man använder typsnittet Courier 12 punkter. Därför att man beräknar filmlängd efter antal sidor.

  • Det finns formatmallar för manus, de ska vara uppställda på samma sätt, alltid. Man skriver alltid i presens = nutid = Lisa går över torget.

  • Allt måste gå att visa i bild, man skriver därför inte vad någon tänker eller känner. Det måste gå att gestalta = vad någon GÖR.

  • När man presenterar en person för första gången i manuset skriver man hans/hennes namn i VERSALER + ålder = LISA 17.

  • Location, platsen där scenen utspelas, skrives: INT. KÖK. DAG till exempel. Int betyder interiör/inomhus, köket är platsen och dag är tiden. Är det utomhus skriver man: EXT. TRÄDGÅRDEN. KVÄLL. Ext betyder exteriört/utomhus, trädgården är platsen och kväll, tiden. Man använder i stort sett bara morgon, dag, kväll och natt. Detta är också för ljussättningen.

  • I scenanvisningarna skriver man vad de olika personerna GÖR. Hur de ser ut. Hur platsen där de befinner sig ser ut. Man ska försöka hålla detta ganska kort och det finns ingen anledning att skriva litterärt eller att krångla till något. Skriv rakt och enkelt.

  • I dialogen skriver man först namnet på den som talar. Sedan vad den personen säger. Även dialog ska man försöka hålla ganska kort, undvik långa monologer. Innan man vet vad man gör i alla fall.

Här kan du se hur ett rätt uppställt manus ser ut. Här kan du läsa mer om film, från start till mål.

 

Anslaget

 

I anslaget, dvs filmens första scener, presenterar man tid, miljö och karaktär. Det kan vara en tillbakablick, nutid eller framtid. Beroende lite på vilken sorts film man skriver, kan man i anslaget även presentera huvudkonflikt och relationer. Vanliga anslagsscener är bröllop, begravningar, någon vaknar (kanske ur en dröm man får se först), någon kliver av tåget = kommer ny till staden/byn. Eller huvudpersonen som gör vad huvudpersonen gör till vardags. Det gäller helt enkelt att snabbt fånga publiken, göra dem intresserade och nyfikna, vilja se mer.

 

Karaktärerna

 

Fiktiva personer skapar man för att de ska berätta ens historia. Men det får inte märkas!  Det får inte kännas. Publiken måste tro att personerna har ett liv utanför ditt manus/din film. Att de har levt före och att de kommer att ha ett liv efteråt. Om du inte tar död på dem. Då ger man dem en bakgrund, en sk backstory. I vilken sorts miljö har din huvudperson vuxit upp? Vad fanns för värderingar där, och vilka värderingar har din huvudperson nu? Hur ser han/hon på världen? På sig själv? Hur tror han/hon att omgivningen ser på honom/henne? Vad är det viktigaste i din huvudpersons liv och varför?

 

Och vidare: Vad är det som gör att just den här personen hamnar i eller försätter sig i, den situation/den värld, du har skapat? Vilka val har han/hon gjort tidigare? Använd gärna både kända och okända människors karaktärsegenskaper när du skapar dina fiktiva ”vänner”! Det är alltid roligt med detaljer, använd egna erfarenheter, egna iakttagelser du gjort.

 

Konflikterna

 

För att ditt drama ska bli spännande och intressant krävs konflikter. Någon/något som sätter käppar i hjulet för din huvudperson. Någon som har en annan uppfattning om hur något bör göras. Hur livet bör levas. Vilka beslut man bör ta. Dessa konflikter ligger ofta på djupet, på ytan bråkar man om andra saker. Småsaker oftast. Inte förrän i slutet av en film kommer klimax, uppgörelsen och klartexten – där är man framme vid vad det egentligen handlar om. En kommentar som: Men kan du för helvete ta av dig skorna innan du går in! Handlar nog inte om smutsiga skor – utom på ytan. Det handlar kanske om en frustrerad förälder som inte blir lyssnad till? Som känner sig misslyckad? Och till detta finns det förstås en anledning.

 

Dialogen

 

Film är att berätta i bilder, men förr eller senare kommer man oftast till en punkt där personerna måste tala. För att göra handlingen begriplig måste de kommunicera med varann, för att man vill fördjupa historien. Inte för att du, författaren, vill informera publiken, dialog ska springa ur karaktärernas behov av att tala.

 

Då vill det till att man känner dem. Helst lika väl som sina bästa vänner. För nu ska de prata så att man tror på dem, så att det låter äkta och trovärdigt.

Människor fläker inte ut sig, de berättar inte frivilligt precis hur de mår, känner sig, vad de tycker.

 

Tänk på det, människor sätter ogärna ord på sina känslor. På frågan: Hur mår du egentligen? Är det ganska osannolikt att man får en längre och helt ärlig redogörelse för det, eller hur? Snarare en motfråga: Hur så? Känns inte det mer troligt? Ändå är detta det vanligaste misstaget i skriven dialog. Raka frågor får raka ärliga och informativa svar. Så går det inte till.

 

Om man verkligen avlyssnar samtal upptäcker man direkt att frågor-svar är sällsynta. Raka och informativa svar ännu mer så. Man vet det inte förrän man blir upplyst om det, att man själv inte sätter ord på sina känslor och svarar ärligt och uppriktigt. Men hur många gånger jag än säger det... Så jag upprepar :-).

 

För att skriva trovärdig dialog ser man till att man vet vad personerna känner, tänker och tycker i varje givet ögonblick. Två som samtalar kanske inte tänker på samma sak alltid? Nä. Vi gör inte det. Ibland lyssnar vi inte alls och svarar helt uppåt väggarna. Vi är inne i egna tankar. Ibland vill vi inte prata om nåt och byter ämne. Andra gånger svarar vi inte alls, eller med en motfråga. Fråga - ärligt svar – undvik. Fram till klartextdags i slutet av filmen.

 

Naturligtvis finns det mycket annat att tänka på, men som jag ser det, är dessa ingredienser viktigast på lektion 1A!

 

Det finns ingenting som heter att man inte FÅR göra si eller så, men det finns saker som fungerar bättre och sämre. Som jag även skriver på andra ställen, när man vet vad man gör och varför - kan man göra precis som man vill, men det är jättebra att lära sig "reglerna" först!

 

Tillbaka till skrivtips - index