Kritik

Både att kunna ta och ge kritik är en konst.

Olika människor är olika känsliga för kritik, det bör man förstå. En del kan ta till sig rättfram och ärligt menad kritik, få inspiration av den till och med. Andra blir bara förbannade och känner sig påhoppade.

Min åsikt är att om man ber om kritik ska man också vara beredd på att den kanske inte kommer att vara positiv. Vill man bara ha bekräftelse på att man är duktig att skriva ska man inte be om KRITIK då ska man be om beröm. Och någon som fikar efter beröm får det sällan. Så fungerar vi människor. Någon som ständigt talar om hur duktig han eller hon är, är det svårt att berömma. Det känns lite som att, varför ska jag göra det? Han/hon vet ju redan. OCH talar om det ständigt och jämt... Lika lite är det meningsfullt att ge kritik till någon som anser sig fullärd.

Konstruktiv kritik
Det finns olika sorters kritik. Den konstruktiva och den ointressanta. Om någon tycker en berättelse jag har skrivit bara är dålig, så säger det  ingenting, det är ingen intressant kritik alls. Det är inte ens kritik, det är bara tyckande. Nu ÄR ju kritik alltid personligt tyckande, men det finns en stor skillnad i att bara häva ur sig att något är dåligt, och att ha kunskapen att berätta VARFÖR man tycker det. Och ännu bättre, vad författaren kan göra åt det.
Redaktörer, lektörer, sk manusdoktorer och dramaturger (samt vissa producenter) har den kunskapen, och deras jobb är att hjälpa författaren att få fram berättelsen så effektivt, spännande och personligt som möjligt.
Många "vanliga" läsare och biobesökare har svårt att sätta fingret på vad de inte gillar med en bok eller film. "Nja, jag vet inte, den var bara inte bra." Lika lite förstår de varför de tycker något är bra.
Inte intressant. När man har lärt sig mer, förstått mer av tekniken och mekanismerna bakom författande, kan man också förklara varför något inte fungerar eller var bra. Det kan låta som snobberi, men att få kritik från någon som inte kan detta ÄR inte givande på något sätt. "Hur skulle du ha gjort då?" frågar jag, men får svaret: "Ja DET vet jag inte, men som det är nu gillar jag det inte."

Jag har skrivit ganska många utlåtanden om romaner och noveller, och även manus. Många tycker att jag är brutal. Jag menar: Vad finns det för anledning att inte vara ärlig? Vart leder det? Är det inte bra måste jag tala om det. Jag måste också tala om VARFÖR och vad författaren kan göra för att det ska bli bra. DET är konstruktiv kritik. Även att påtala vad som ÄR bra och varför är konstruktiv kritik. Man kan lära sig oerhört mycket av sådan om man är öppen och lyhörd.

Lyssna på kritiken - och ta den inte personligt - det handlar inte om DIG, det handlar om TEXTEN!

Det bästa sättet att ta kritik på är att verkligen lyssna. Inte inta försvarsposition, vilket är den första instinktiva reaktionen, men då lyssnar man inte, då vill man bara försvara sig. Professionell kritik är aldrig personlig. Så pass duktig ska man vara att man inte låter personliga känslor eller sin egen smak, styra kritiken.
Så. Jag gillar inte motorcyklar, men den här berättelsen verkar handla om sådana, och då ska jag försöka hitta essensen, det lilla kornet som historien är uppbyggd kring. Handlar det bara om motorcyklar punkt och slut är det ingen roman, då är det en faktabok. Man kan berätta om nästan vad som helst i vilken sorts värld som helst, bara där finns någon universell företeelse. Som kärlek, hat, girighet, svartsjuka eller så. Finns det inget sammanhang i en roman eller film blir de ointressanta. DET kan dock den gode kritikerna plocka fram om författaren är hemmablind. Dvs inte ser vad han/hon utelämnar men som borde vara med. Och tvärtom.
Däremot är det svårt att plocka fram något som inte existerar. Om känsla saknas går det inte att göra så mycket. Tyvärr. Ingen dramaturg kan GE en författare en känsla denne inte har. Jag läste en fruktansvärt känslokall roman för ett tag sedan. Författaren briljerade med sitt språk, men där fanns inte tillstymmelse till mänsklighet. Det funkar inte. I film och böcker måste det finnas känslor!

En vanlig försvarskommentar är: "Ja, men jag menade si eller så."
Jag invänder att det inte framgår ur texten, för då hade jag inte kommenterat det. Man ska ju inte behöva ha något slags förklaringsfacit i slutet av boken eller filmen...
Sedan får man fundera. Låg det någonting i kritiken? Man får läsa sin text igen med nya ögon helt enkelt. Märker man då att - ja, det stämmer - då ändrar man. Tycker man inte att det stämmer ändrar man inte. Det gäller att sålla. Ta till sig det matnyttiga och det man håller med om, och strunta i det andra. Även om man kan LÄRA sig något av det också. Till en annan gång.

Writing is rewriting - omskrivningar kommer man inte ifrån
En sak som nybörjarförfattaren inte verkar förstå är att man skriver om. Jag tror ingen författare skriver sin roman/sitt manus rätt upp och ner och sedan går det till tryck/inspelning. Man skriver om. En del många gånger, andra bara ett par. Hur författare arbetar är så olika, men omskrivningar kommer man inte ifrån. Ett bra knep för att kunna läsa det man skrivit med lite friska ögon är att låta det ligga ett par månader då man inte heller funderar på det. Sedan är det som att läsa något nytt och då kan man också lättare se om man gjort misstag.

I manusskrivarbranschen går det till så att man skriver version 1 först.
Någon läser, kommer med idéer och kommentarer om vad som är bra och mindre bra. Sedan går manusförfattaren hem och skriver om. Detta upprepas tills alla är nöjda med slutprodukten. I vissa fall händer inte det och manuset läggs på hyllan. Man kommer inte dit man ville från början, man fastnar, man inser att idén inte håller för långfilm osv.

Var inte rädd att ändra!
En del författare anser att deras bok/manus är deras baby och den får man inte förändra och därför ska ingen annan komma och tycka. Det är en mycket underlig inställning tycker jag, men det är nog för att jag fått mina erfarenheter främst i filmbranschen. Där är det så självklart att lyssna till andras förslag.

Så här gör jag: Lyssnar till kritiken, tar den till mig, funderar över vad som sagts. Tar promenader och funderar ytterligare över vad jag kan göra åt det som dramaturgen vill att jag ändrar. Efter en tid sätter jag mig och skriver. Då har jag gjort andras förslag till egna idéer. Med det menar jag att om förslaget var att jag skulle låta Nisse framstå som mycket mer svartsjuk, skriver jag scener där han gör det, men de scenerna är helt mina egna, med min dialog och min syn på hur svartsjuka ser ut. Det blir liksom MITT i alla fall. Och det är viktigt att man känner det. Man kan alltså ta till sig kritiken/förslagen och skapa eget med det som bas. Att ändra efter andras tycke behöver INTE betyda att man skriver sånt man inte vill! De ser dessutom på berättelsen med en utomståendes ögon och ställer frågor man har glömt att ställa sig själv. Det är bra.

Så tänk på det. Konstruktiv kritik kan vara en sann inspirationskälla!