Att komma igång

Själva grundidén kan komma precis var som helst ifrån!

En kommentar, en person, en händelse, ett fenomen. Precis vad som helst kan inspirera till en roman eller till ett filmmanus. Kanske börjar det med att du plötsligt ser ett lysande slut framför dig, kommer på en snutt dialog som är så bra att du inte kan sluta tänka på den.

Jag kanske hörde en unge ropa ”pappa” och två män svara samtidigt. Det skulle kunnat vara en av idéerna bakom Tomten. Starskottet. Jag skulle med det kunnat komma på att jag ville berätta om den nya styvfamiljen. Sen gällde det bara att hitta på personer och miljö som berättade om den åt mig.

Själv funderar jag rätt länge innan jag verkligen sätter mig och skriver. Ibland måste jag dock tvinga mig att skriva och då kanske jag skriver en novell som jag inte har en aning om vad den ska handla om eller hur den ska sluta. Bara för att se bokstäver på skärmen…

Jag menar att när man sätter sig vid datorn är det bra att ha någorlunda klart för sig vad det är man vill berätta. Annars är risken att man blir sittande där, gloende på en tom skärm. ”Nu ska jag skriva en roman” det är tungt.

Det är såklart helt ok att börja var som helst. Med slutet om man vill det. Vissa skriver stolpar, vissa bara skriver rakt upp och ner. En del researchar i åratal, andra en vecka.

När du vet vad romanen ska handla om
Det är mycket bra om du har något du verkligen vill säga. Troligen har du det. Vilken genre du bestämmer dig för spelar ingen roll. Man kan ha "budskap" i vilken slags bok som helst. Det är bara det att om du brinner för något så kommer det att lysa igenom i texten. Läsaren kommer att fastna i din berättelse, kommer känna att det är på riktigt.

Deckare och kriminalromaner har till exempel ofta en inbyggd samhällskritik av något slag.

Har du ingen idé kan du alltid hitta uppslag i tidningar och genom att se på TV och film. Läsa böcker och gå på teater. Studera din omgivning på stan, på bussen, i affären. Ett litet knep är att fantisera om vart de olika människorna på t-banan, tåget, bussen är på väg någonstans och vad de ska göra där. Fortsätta med hur deras familj ser ut och så vidare.
Men någonstans inom dig finns förmodligen en berättelse som vill komma ut. För att hitta den måste du rannsaka dig själv. VAD är jag intresserad av? VAD vill jag berätta för världen? Sen gäller det bara att hitta rätt form!

På edra platser, färdiga...
Du sitter framför datorn med en tom sida framför dig och funderar på hur du ska börja. Tänk då på berättelsens essens, kärna, vad den egentligen handlar om.

Låt oss säga att du vill berätta historien om en avdankad, alkoholiserad uteliggare som av en slump räddar livet på en överklassdam. Normalt sett hade deras vägar aldrig korsats, men nu råkade de göra det. Överklassdamen blir så tacksam att hon bjuder hem uteliggaren, en vänskap föds. Hennes andra vänner begriper ingenting. Hur kan hon föredra den lodaren? Men han har fått henne att inse vissa saker. Vad den historien egentligen handlar om är vårt sätt att döma människor efter utseende och bakgrund. Då kan du med fördel börja i den änden. Du kan också börja med själva händelsen när uteliggaren räddar kvinnan, och berätta mer om deras bakgrunder senare.

Kommer du absolut inte på en inledning, är ett gammalt beprövat tricks att slå upp vilken bok som helst och peka på en rad. Den raden skriver du av och fortsätter sedan därifrån. När du kommit en bit kan du antagligen stryka den där första meningen. Annars kan du strunta i inledningen och bara börja var du vill, där det känns mest spännande i berättelsen. Då kommer du igång och slipper se den där tomma sidan framför dig.  Ingenting säger att man måste börja från början. Det ska ju trots allt vara roligt att skriva!

Vissa författare gör så att de slutar skriva för dagen mitt i det mest spännande. Detta för att smidigt och enkelt komma igång nästa dag.

Omgivningen
Det kan vara mycket svårt att släppa sin berättelse när man väl kommit igång. Man tänker på den 24 timmar om dygnet och verkar en hel del disträ för sin omgivning. Rätt som det är ploppar en idé upp och man ser sig om efter papper och penna. Lika bra att acceptera att det är så för de flesta. Förklara det för dina närmaste, så de förstår vad du går igenom. Det är inte alls ovanligt att man börjar drömma om sina personer och handlingen i romanen, och har du tur kanske du kan drömma dig fram till lösningen på ett problem.

Viktigt!
Om du verkligen menar allvar - gör det klart för både dig själv och din omgivning. Ta ditt skrivande på allvar och ge det tid. Det kan vara svårt att hitta tid för sitt skrivande men om man berättar att mellan 13-15 på söndagar vill jag vara ifred och skriva, och sedan inte tummar på det - ja då accepterar de flesta och du får kanske till och med respekt för din hängivenhet. Skrattar någon? Bry dig inte. Tror de inte på din förmåga? Bry dig inte. Om du själv VET att det är detta du vill göra, låt dig inte nedslås av avundsjuka och missunnsamma människor som inte unnar dig att syssla med något du gillar. De är bara rädda. Förringa inte dig själv och förringa inte ditt skrivande.

Att BRY sig
Det är viktigt att du som författare BRYR dig om dina personer i boken och att även personerna i boken bryr sig om vad som händer dem. Ingenting är så tråkigt att läsa om som en person som skiter i allt. Missförstå mig nu inte. Din huvudperson kan vara totalt ointresserad av det mesta, men han/hon bör påverkas av vad som händer. Om han/hon inte gör det, varför ska då läsaren engagera sig?

Okay, du vet vad romanen ska handla om. Det är olika från författare till författare om de känner att de vill veta slutet redan när de börjar. Det är inte nödvändigt att göra det. Fördelen med att veta slutet är dock att du hela tiden vet vart du ska, och därmed blir det en framåtrörelse i berättelsen. Den kommer att sträva i en viss riktning och det gör också att läsaren läser vidare för att få veta hur det slutar. Det sker när det ena hela tiden leder till det andra i din roman. När händelser gör att personerna måste göra val.

Att låta andra läsa
En del vill visa vad de skrivit, andra vill inte ens berätta vad det handlar om. Om du tillhör den sorten som vill visa, som vill att någon eller några ska läsa - förstå då att de flesta människor inte KAN berätta för dig VARFÖR de tycker något är bra eller dåligt. ("Jag tyckte det var bra, men jag kan inte förklara hur" är en vanlig kommentar.) De du väljer som läsare tycker förmodligen också om dig och vill inte göra dig ledsen, om det nu skulle vara så att de inte tycker det är bra. Därför kan du ge dem några frågor att besvara efter läsningen. De viktigaste är:

Ville du hela tiden fortsätta läsa?
Om inte - VAR blev du lite trött och uttråkad?

Gå heller inte in på detaljer, utan tala om helheten. Det finns ingen anledning att diskutera om mormors klänning ska vara blå eller röd om du förstår hur jag menar. Ta till dig de synpunkter du tycker är vettiga och håller med om. Strunta vänligt i de andra.

Om du skriver om det självupplevda
Det är vanligt att det första romanförsöket är självbiografiskt och därför tar jag upp det här.

Det finns några saker man kan tänka på om man ska skriva romanen om sitt eget liv. Få människor har levt ett dramaturgiskt "rätt" liv. Det är ytterst sällsynt. Ibland får man helt enkelt lägga till eller dra ifrån. Nisse kanske inte är så viktig att han måste vara med. Det råder delade meningar om följande, men min åsikt är att man ska skriva det som blir bäst för historien hellre än att hålla sig strikt till sanningen. Man kan med fördel - tycker jag - hoppa över sånt som är oväsentligt för själva berättelsen. Eller också GÖR man det väsentligt. Val får man göra precis hela tiden när man skriver.

Skriver du i jag-form kan du tänka på att det blir rörigt och konstigt om du också vet exakt vad alla andra tänker. Du får försöka berätta det på andra sätt, via dialog och handling istället. En del tycker inte att det stör att författaren kan vara inne i allas tankar. Det är som med allt annat, vet du vad du gör, du byter huvud medvetet av en orsak - då är det fullt okay. Det är ditt val. Huvudsaken är att du vet vad du gör och varför.

Något som kan alienera läsare (mig till exempel) är när jaget, huvudpersonen som även är författaren, alltid har rätt. Vinner alla verbala och ickeverbala slagsmål, framstår som bäst i alla lägen, verkar ha få eller inga fel eller brister i sin karaktär.

Det händer, har jag märkt i mitt jobb som lektör, när någon vill skriva av sig. Man upplever sig som orättvist behandlad och vill göra upp med sina antagonister och plågoandar. Det går alldeles utmärkt. Med ett stort förbehåll. Man bör ha kommit över det. Det är ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva om något man fortfarande är inne i och inte kan se utifrån. Åtminstone på ett sådant sätt att det intresserar läsare som inte känner dig. Då är det bättre att skriva av sig i dagboken tills man kommit över sin känsla av att vilja hämnas. När man gjort det skriver man kanske med utsökt ironi och humor istället och "budskapet" går fram så mycket bättre.

Hur kan en redaktör/lektör ha synpunkter på någons liv?
Ingen redaktör/lektör har synpunkter på någons liv utan på hur han/hon BERÄTTAR om det! Anledningen till att kritiken svider värre är att ämnet ligger författaren varmt om hjärtat och kritiken känns som kritik mot den egna personen, inte mot texten. Man måste helt enkelt försöka sätta sig över det.  Den vanligaste invändningen är förstås: Det var så det var. Du var inte med, du vet inte. Det är sant. Men det betyder inte att det är intressant.

Peter Englund, författare, historiker och akademiledamot om självbiografier:

"Alla vet vi att självbiografiers källvärde är lågt: på en skala ligger de ofta någonstans mellan en rapport från ett sovjetiskt planekonomiskt seminarium och ett fyllos tjatiga insisterande på sin egen oskuld. Även när där blottas något, något verkligt, finns i regel en avsikt. Avslöjandet kan syfta till att imponera eller förföra, eller så kan det vara ren desinformation, som maskerar just genom sin chockeffekt: en blixtgranat: KwaNG! Ja, om inte annat så väcker det ju läsaren.

För självbiografier kan ju också vara så trå-ki-ga, då den självöverskattning som får folk att skriva dem, gärna lockar dem att tro att snart sagt vad som helst i deras egna liv är in-tre-sant även för andra."

Så du ser. Det finns fällor! Men nu känner du till dem och kan undvika dem.

En roman ska bli skriven - varför vänta?