Hur blir man en bra författare?

Debutantpriset 2002:

Delas ut 27 februari 2003

Ingrid Elan, juryns ordförande som förstås har läst samtliga, sa något som jag verkligen känner igen. Den första romanen man skriver är MYCKET ofta självbiografisk. Skriven i jag-form dessutom. (Det är ingen självklarhet om någon trodde det.) Ganska sällan vinner sådana romaner, enär de inte säger något nytt. De tuggar sådant vi alla läst förut. Vad de alltid söker är någon som har något eget. Sa hon alltså. Kan vara bra att veta för hugade romanförfattare. Vidare säger hon i Borås Tidning:

"Är det fyllt av klichéer slår en gammal litteraturkritiker bakut, det som är färdigtuggat, som inte ger något motstånd, väljer vi bort. Men känner vi att författaren har tagit på sig en svår uppgift, även om han eller hon inte lyckats fullt ut, så premieras det. Ambitionen är viktig. Men ingen debutant är tillräckligt bra i den meningen att han eller hon är färdig. Vi uppmuntrar debutanterna, säger; vi tror på dig, vi tror att du kan bli en bra författare."

Säger hon alltså om böcker som är UTGIVNA!

Så det finns mycket att tänka på när man ska skriva en roman. Att undvika klichéer måste vara bland det enklare. Förutsatt att man är medveten om vad en kliché är. Dessutom läser jag att väldigt många manus som kommer in till förlagen handlar om den egna uppväxten på liten ort, och om mordet på Olof Palme, så vill man stå ut bland de andra kanske man ska försöka hitta något annat.

*

Hur blir man en bra författare?
Obs! Det i fetstil är kopierat från Sourze, mina kommentarer i kursiv stil.

Annika Seward Jensen från Tiden Förlag skriver:

För ett tag sedan ställde en skrivsajt frågan till mig och flera andra förläggare. Jag svarade tveklöst: "Berättelsen! Är bara berättelsen stark nog och berör kan man jobba vidare med det språkliga". Svante Weyler däremot, förläggare på Norstedts, svarade precis tvärtom: "Det allra viktigaste är språket. Har man bara ett språk kan man jobba fram en berättelse." Vem av oss hade rätt? Båda, förmodligen. För vem kan säga vad som utmärker bra litteratur? Det finns självklart lika många åsikter om detta som det finns tyckare i frågan. Och så ska det vara.

Håller med Annika till 100 procent. Det är berättelsen som gör läsaren intresserad. Språket kan man jobba med sen. Enligt min åsikt är det allra viktigaste att ha något man vill säga.

Personligen gillar jag texter med fysisk effekt; jag vill bli arg, rädd, glad, ledsen, illamående, upprörd, stressad eller lugn. Förra året fick vi in tvåtusen manus till förlaget. Några promille av dem blev böcker, det var inte fler som var tillräckligt bra. Tyvärr, för det finns plats för fler på parnassen. Det är mycket ovanligt att ett manus är färdigt för publicering när vi får in det till förlaget. Oftast jobbas det om, både en och två gånger, innan allt fallit på bästa plats.

Det är det här jag menar är den stora skillnaden mellan att skriva romaner och att skriva filmmanus. Ytterst få filmmanus är färdiga efter en eller två omskrivningar. Det är dock inget självändamål att filmmanus på något sätt SKA skrivas om flera gånger. Men det brukar behövas, för det finns en del regler när det gäller film, som inte gäller i romanens värld.

Något förenklat delar jag in processen i tre led: Min första läsning är emotionell: Blir jag tillräckligt berörd? Andra läsningen sker med pennan i hand: Hur fungerar berättelsen? Är dispositionen rätt? Hur är tonen i språket? Är karaktärerna trovärdiga? Oftast är manuset rejält nerklottrat efter denna genomgång och de efterföljande diskussionerna med författaren hör till det absolut roligaste som finns. Tredje läsningen fokuserar på språket mer i detalj: Dialoger, ordval, upprepningar mm.

Håller med igen. Jag jobbar ungefär likadant. Jag går in i detalj på i stort sett allt i manuset. Finns där potential lägger jag ner lite mer energi. Också om jag märker att författaren är villig att ta till sig förslag till ändringar. Att han/hon verkligen brinner för sin roman.

Det är försvinnande få som kvalar in till en andra läsning. De som gör det är, som sagt, oftast långt ifrån färdiga. Men det finns alltid någonting i dem som ger mersmak. Det kan vara alltifrån en känsla i berättelsen till det fantasifulla i äventyren. Det kan vara ett originellt persongalleri eller ett gripande livsöde. Det kan vara en stringens i språket.

Jo, det är ju tyvärr så att de flesta blir refuserade. Jag tycker oftast att det brister i karaktärernas trovärdighet och att historien inte är intressant berättad. Jag har ofta lagt märke till att det mesta egentligen finns, men att författaren inte riktigt förstår att fokusera på rätt saker.